lördag 7 januari 2017

Julgran och annat pynt

Nuförtiden har vi ingen julgran hemma i stan. Känns liksom lite dumt att klä en gran för att sedan åka ifrån den. Vi har inte firat jul i stan på flera år, antingen har vi firat på landet, eller så har vi varit hos olika delar av familjen. I stan har vi adventsfint, stjärnor och ljusstakar i fönstren, extra många stearinljus av olika sorter, lite fina blommor och så. På landet har vi gran och tomtar och hela alltet, det gör sig liksom lite bättre där. I vår gran har vi alltid glitter (vartannat år hängande uppifrån och ner, vartannat år snurrat runt i en spiral, allt för husfridens skull), ljus, polkagriskäppar och änglar. Bara änglar, inget annat pynt. Och en stjärna i toppen. Ända tills i år då. Högt uppe i granen har det suttit ett litet rött filthjärta med kramarmar (tänk IKEA-kudden som var så populär för några år sedan), med mina initialer broderade på. Den fick jag av två av mina elever och den är så söt och välgjord att den helt enkelt var tvungen att få vara med. Sedan fick vi ett ny julgransprydnad i form av en liten snidad trähund, och inte vilken hund som helst, det är en Dansksvensk gårdshund, en Callehund! Så den var ju också tvungen att få vara med. Och i toppen av granen har vi ingen stjärna i år utan en spira. Det är vanligt i Tyskland och när vi hittade en gammal fin spira på loppis i höstas så fick den följa med hem, min svärmor är från Tyskland och de har alltid haft en spira istället för stjärna i sin gran. Alla våra änglar vi har i granen är olika och många bär på olika minnen. Ängeln på den tredje bilden köpte vi till exempel i en fantastisk julaffär i New York för ett par år sedan och hästängeln påminner mig om alla härliga hästminnen jag har från olika stall.










Jag kom på idag att det hade varit kul att ha ett inlägg som visar hur vi julpyntar hos Moster Annas. Men det var en kvart efter det att vi hade plockat bort allt pynt... så här kommer lite bilder på lite av det som har suttit uppe, men som nu väntar på att packas ner i julkistan imorgon!






God fortsättning!

onsdag 4 januari 2017

Fönsterluckor, staket och en rymmande hund



Under sommaren 2015 satte vi upp ett trästaket runt trädgården, utom ut mot åkern, där satte vi fårstängsel, för att hålla Calle inne. Det fungerade bra ända till sommaren 2016 då Calle började hoppa ut när det fanns något annat som lockade. Första gången det hände var han kvar i trädgården (inte ensam så klart, målning av fönsterluckorna pågick samtidigt) medan jag och min mamma gick ut i skogen tvärs över vägen för att plocka svamp. Vi gick där med våra korgar och helt plötsligt hör jag mina mamma ropa:
- Här är Calle!
Då hade han hoppat rätt ut på vägen, och sprungit in i skogen och letat reda på oss. Duktigt av honom att hitta oss, men inte så duktigt att han stack från tomten.

Efter det började han sticka hela tiden, så till slut bestämde vi oss för att höja staketet med hjälp av fårstängsel på insidan av trästaketet. Inte det allra snyggaste, men vi kan ju inte ha en hund som sticker hela tiden, framför allt som han hoppar rätt ut på vägen. Det är visserligen en liten grusväg men folk kör rätt fort ändå.

Fönsterluckorna jag nämnde innan fanns på huset när vi köpte det, men då var de svarta på ena sidan och vita på den andra. Den vita färgen var målad på någon slags spånskiva som hade börjad lösa upp sig på sidorna. Vi har hela tiden tänkt att vi skulle fixa dem, men det har inte blivit av. Till nu vill säga. Alla fyra luckorna på baksidan av huset är klara. Spånskivorna är borta och ersatta med smala brädor. Tunna lister bildar zätan föra tt hålla ihop konstruktionen, och sedan är de målade med samma linoljefärg, bruten med kimrök, som knutarna och vindskivorna på husen.

Vi är mycket nöjda! Till sommaren ska vi måla staketet också. Det blir ljust falurött som husen. Blir nog finfint!

tisdag 3 januari 2017

Himlatorp´s Calle Kavat


Den 15 maj 2015 såg den här lille krabaten dagens ljus tillsammans med sina fem syskon på Himlatorp´s kennel. Vi hade den stora turen att få den enda hanen i kullen som var till salu, och vi har tackat vår lyckliga stjärna ända sedan dess. Han är den snällaste, sötaste och allra mest fantastiska hund man kan tänka sig. Den första sommaren satt vi bara på gräsmattan eller golvet inne och tittade på vårt lilla underverk. Det blev inte mycket jobbat på huset precis.


Calle är en cool kille som vet hur man chillar i soffan.


Vem kan motstå denna blick?


Han kan också vara rätt busig och inte alltid helt hörsam när man ropar...


... och ibland tror jag nästan han skrattar åt oss.


Nu har han vuxit upp till en riktig snygging,

 

som är på väg mot nya äventyr i flygande fläng!


Från den här lille knodden...


...till den här snyggingen på 1,5 år! Älskade lille hund!

Hej igen!


Ojojoj, vad hände med min blogg? Ja, dels var det bekymmer med bilder som bara försvann (de är fortfarande borta, mycket tråkigt, men jag tänker inte sura för det längre), vi köpte en liten valp och tusen andra saker i livet, men nu tänkte jag sparka igång bloggen igen. Jag saknar att inte kunna gå tillbaka och se vad som har hänt med vårt gamla hus, och lite andra småsaker i livet, så nu är jag tillbaka!

söndag 9 november 2014

Novemberlördag


Solen kämpar sig långsamt upp över trädtopparna i novemberdimman. 


 Den lyser svagt mellan björkarna längst ner i trädgården på morgonen.


I skogen växer fortfarande kantareller i massor. Under en svampplockningspromenad hittade jag den här evighetsormbunken insprängd i en sten.


En liten, alldeles stilla vattensamling i skogen för tankarna till John Bauer. Visst borde det sitta en liten älva och kamma sitt långa hår vid vattenkanten?



onsdag 5 november 2014

Magiskt vatten



Vi har sån tur att vi har en å som slingrar sig genom skogen i närheten av Moster Annas. Den är magiskt vacker och jag njuter av den varje gång jag är ute och går. Vattnet porlar eller brusar beroende på var någonstans man är och på vintern är det ett fantastiskt ljud av vattnet som rinner fram under isen. Det klirrar och knakar på ett alldeles särskilt sätt. Ofta blir jag stående och bara lyssnar. Härligt! Förra veckan var jag ute fotade. Med en lite längre slutartid blev vattnet så här.

måndag 3 november 2014

Frost


Första frostnätterna kom i slutet av förra veckan. Jag passade på att gå ut tidigt på morgonen och fota lite, innan solen hade töat bort allt det vackra. De gamla lupinerna står överallt runt trädgården och gapar med sina tomma fröskidor. 


Jag älskar solfjädersmönstret som björkarna ger på gräset när solen lyser bakom dem. Den lilla trädgårdsmöbeln är nu undanplockad och väntar på våren.


Jag ser fram emot fler dagar med lite kyla och hög, klar himmel. Det har varit alldeles för mycket blöta och mörker för min smak ett tag nu.